Ska man äta frukost eller är det bättre att låta bli? Vad är en nyttig och hälsosam start på dagen? Brommanytts personliga tränare och kostrådgivare Charlotte Beijer delar med sig av sina bästa frukosttips. Vi är alla olika. Vissa älskar sin frukost och för andra är den inte lika viktig, därför är det bra att hitta det som funkar för just dig. – Beroende på vad du har för mål med din hälsa kan du behöva tänka på att du ska få i dig rätt fördelning av protein, fett och kolhydrater, säger Charlotte. Hon menar att det också går bra att hoppa över frukosten om du kan få rätt fördelning av dessa makronutrienter ändå, under resten av dagen. – Hos många av mina klienter ser jag att de gillar frukost men inte alltid hinner eller prioriterar att göra frukost på morgonen. I stället köper de något i ett kafé eller en mataffär på väg till jobbet. Jag rekommenderar att man gör i ordning en frukost kvällen innan att ta med. Det blir billigare, godare och mest troligt en bättre näringsprofil än det du köper ute. Overnight oats är en riktigt bra frukost som går snabbt att ordna dagen innan. Charlotte själv älskar morgonen och beskriver sig själv som en riktig frukostmänniska. – För mig ger frukosten en bra start på dagen, jag blir på bra humör och får energi. Eftersom jag tränar en del, jobbar och är småbarnsförälder så behöver jag frukosten för att kunna prestera bra i allt detta. Min dag startar alltid med en proteinrik frukost som gör att jag står mig mätt länge. En frukost med protein ger en bättre mättnadskänsla, det kan också bidra till att sötsug minskar. När du äter en proteinrik frukost stimulerar du proteinsyntesen – processen där kroppen bygger nya muskelproteiner och reparerar skadad vävnad. Hon understryker att det också kan vara viktigt att få i sig kolhydrater och fett, allt beror på vem du är - din ålder, livsstil, sjukdomar och annat. När Charlotte ser över sina klienters kostplan, så är en vanlig ändring just proteinmängden i deras måltider, främst frukosten som ofta innehåller mest kolhydrater. – Inget är fel med kolhydrater men mer protein kan utöver minskat sötsug även hjälpa klienter bland annat med viktnedgång. Ofta kan jag göra små förändringar så de får sin gröt, smoothie, overnight oats eller vad det nu kan vara som de föredrar till frukost. En gröt som innehåller mest kolhydrater kan göras mer proteinrik genom att tillsätta proteinpulver, kvarg, ägg eller något annat proteinrikt livsmedel. Mitt uppdrag är att de ska lyckas med sina mål och då vill jag göra om deras favoritfrukostar så lite som möjligt. Det ska vara både enkelt och roligt att gå på en kostplan! Charlottes bästa frukosttips Äggmuffins med kalkon och keso Ingredienser: 50 gram ost 4 skivor kalkonpålägg 0,5 dl keso 3 ägg Gör så här: 1. Sätt ugnen på 200°C (vanlig ugn) eller 180°C (varmluft). 2. Skär kalkonen i mindre bitar. 3. Riv ost. 4. Vispa ihop äggen. Tillsätt kalkon, ost och keso. 5. Häll äggblandningen i muffinsformar och grädda dem i ugnen i cirka 12 minuter tills äggen är fasta.

Om du tar en promenad i Bromma Kyrka på lördag eller i Södra Ängby på söndag så går det utmärkt att kombinera rundorna med ett och annat loppisfynd. Båda områdena har nämligen promenadloppis i helgen. Återbruk ligger Helena Lyth varmt om hjärtat. Hon har varit på flertalet bakluckeloppisar och promenadloppisar och känner sig övertygad om att Södra Ängby med sin tydliga områdesbegränsning är en perfekt plats för en promenadloppis. – Dessutom tror jag att promenaden kan locka arkitekturintresserade då Södra Ängby är helt unikt, det är ett av få områden i Stockholm som klassats som riksintresse och är kulturskyddat. Här är det som upplagt för både loppisfynd och arkitekturspaning, säger Helena Lyth. I höstas lade hon upp förslaget till Södra Ängbys Villaförening och fick ett rungande ja. Nu på söndag, 19 maj, är det premiär för promenadloppis i Södra Ängby, i skrivande stund har 44 adresser anmält sitt deltagande, i parken mitt i området kommer det även vara försäljning. I Bromma Kyrka har man haft promenadloppis i flera års tid och på lördag är det dags igen. Förra året anordnade Barbro Stenberg eventet, hon fick mersmak och anordnar även i år. – Det var stor uppslutning förra året, cirka 65 hushåll ställde upp bord vid sina infarter. På promenadloppisen säljs allt mellan himmel och jord. Förra året kom folk från Uppsala i norr och Haninge i söder, berättar Barbro Stenberg. Var när hur Bromma Kyrka: Promenadloppis lördag 18 maj klockan 11 - 15 Södra Ängby: Promenadloppis söndag 19 maj klockan 13 – 16. Försäljning äger även rum i ”Bilparken”. 

I onsdags (8 maj) sänkte Riksbanken styrräntan för första gången på åtta år. Räntan sänktes från 4 procent till 3,75 procent. Experterna tror på ytterligare två till fem sänkningar i år. Text: Christina Sahlberg Riksbanken skriver följande i sitt pressmeddelande: “Inflationen närmar sig målet samtidigt som konjunkturen är svag. Riksbanken kan därför lätta på penningpolitiken. Direktionen har beslutat att sänka styrräntan med 0,25 procentenheter till 3,75 procent.” Hur påverkas våra boräntor? Bankernas rörliga boräntor brukar följa Riksbankens styrränta ganska tight. Och redan samma dag som Riksbankens besked sänkte storbankerna och Länsförsäkringar sina listräntor för rörliga bolån med 0,25 procentenheter. Många av de andra bankerna har redan sänkt sina rörliga räntor under våren så det återstår att se hur de väljer att agera nu. Enligt uppgifter från 2023 låg medelvärdet för lån på bostadsrätter i Stockholms län på cirka 2,9 miljoner kronor och för villor på ungefär 6,8 miljoner kronor. Med tanke på Brommas popularitet och att området har en blandning av bostadsrätter och villor, kan genomsnittliga bolån i Bromma antas ligga i närheten av eller över dessa nivåer. Om Riksbanken sänker styrräntan fem gånger i år (med 1,25 procentenheter totalt) kommer snitträntan för rörliga lån att sjunka från cirka 4,75 till 3,50 procent. Det skulle betyda: ● Bolån på 3 miljoner. Räntekostnaderna går från 142 500 till 105 000 kronor om året, före ränteavdrag. 37 500 kronor lägre ränteutgifter per år. ● Bolån på 5 miljoner. Räntekostnaderna går från 237 500 till 175 000 kronor om året, före ränteavdrag. 62 500 kronor lägre ränteutgifter per år. ● Bolån på 7 miljoner. Räntekostnaderna går från 332 500 till 245 000 kronor om året, före ränteavdrag. 87 500 kronor lägre ränteutgifter per år. Vilka banker har sänkt? Sedan slutet på förra året har bankerna sänkt enligt följande (fallande ordning och i procentenheter). Dagens (13 maj) listränta i parentes: ● SBAB: 0,3 (4,92 %) ● ICA Banken: 0,25 (5,24 %) ● Landshypotek Bank: 0,2 (5 %) ● Hypoteket: 0,35 (4,56 %) ● Skandia: 0,15 (5,44 %) ● Ikano Bank: 0,13 (5,28 %) ● Stabelo: 0,13 (4,74 %) ● Länsförsäkringar: 0,30 (5,69) ● Danske Bank: 0,05 (5,79 %) ● Nordea: 0,25 (5,74 %) ● SEB: 0,25 (5,74 % - träder i kraft 15 maj) ● Swedbank: 0,25 (5,69 %) ● Handelsbanken: 0,25 (5,69) Bankernas snitträntor (april) i fallande ordning: ● ICA Banken: 4,65 % ● Nordea: 4,89 % ● Swedbank: 4,79 % ● Hypoteket: 4,80 % ● SEB: 4,74 % ● Handelsbanken: 4,73 % ● Landshypotek Bank: 4,54 % ● SBAB: 4,69 % ● Stabelo: 4,73 % ● Ikano Bank: 4,64 % ● Länsförsäkringar: 4,69 % ● Danske Bank: 4,66 % ● Skandia: 4,63 % ● Ålandsbanken: 4,71 Om Christina Sahlberg Gör: Sparekonom på Compricer, har en magisterexamen i ekonomi från Stockholms universitet samt bachelorexamen i psykologi från Swinburne University of Technology i Melbourne. Har gett ut fyra böcker om privatekonomi hos bokförlaget Polaris. Ålder: 54 Familj: Två vuxna barn Bor: Radhus i Ulvsunda Intressen: Beteendeekonomi, det vill säga forskning om vilka effekter psykologiska och sociala faktorer har på vårt beteende när det kommer till ekonomi. Resa och uppleva nya saker. Den senaste resan var en vandring till Mount Everest Base Camp i Nepal. 

Efter en virusinfektion för 14 år sedan förändrades allt för Brommakvinnan Johanna och hon blev liggande i ett mörkt rum i flera år. Det skulle senare visa sig att hon drabbats av ME/CFS. Idag finns ingen behandling som kan bota den neurologiska sjukdomen. Johanna, som vill vara anonym och egentligen heter något annat, var i 30-årsåldern när hon insjuknade i ME/CFS, något som skedde i två etapper. Efter en virusinfektion 2010 återhämtade hon sig inte ordentligt. I samma veva höll hon på att ta sin kandidatexamen och märkte tydligt att hjärnan inte orkade processa på samma sätt som tidigare. – Min toleransnivå blev bara sämre och sämre och sedan kom den stora fysiska kraschen en tid efter examen, berättar hon. I flera års tid blev Johanna liggande i ett ständigt mörklagt rum, till en början även med hörselkåpor på sig. Hon berättar att hon plötsligt inte tålde vare sig ljud, ljus eller aktiviteter i någon form. – Under den här tiden fick jag verkligen anstränga mig över mina gränser för att över huvud taget kunna laga mat, äta, sköta min hygien och handla mat. Jag kunde knappt kommunicera, så det skedde med anhöriga via chat och de gånger jag behövde prata med myndigheter och läkarkontakter var enormt påfrestande. Först drabbades hon av panik. Hon förstod inte vad som hände och beskriver det som en känsla av att livskraften sögs ur henne. Hon sökte sig till vården och det skulle dröja många år innan diagnosen ställdes. – Det är svårt att få hjälp eftersom man ännu inte vet hur sjukdomen fungerar och vad den beror på. Några botemedel finns tyvärr inte än. Hon erbjöds olika former av samtalsterapi och olika behandlingar som sades kunna mildra symptomen för en del ME/CFS-patienter. Dessvärre tillhörde inte Johanna den skaran. – Av de få som jag hört om som blivit friska eller friskare, har ofta blivit det på egen hand och med tiden. De som drabbas i yngre år tycks också ha lättare att tillfriskna. Vad som gjort andra friska verkar vara högst individuellt. Hon känner sig sviken av samhället och känner många i samma situation som upplever det på samma sätt. – Vi får lida i det tysta. Jag upplever också att det finns en attityd kring att det är något fult att vara långtidssjuk – att man som individ själv måste gjort något för att ha hamnat där eller inte gjort tillräckligt för att ta sig ur det. Utöver att det kan ta lång tid innan man får rätt diagnos skulle jag säga att för min del är det att inte bli betrodd av Försäkringskassan som är det största sveket. Hon har gjort allt i sin makt för att försöka bli frisk, och ger inte upp. – Det finns nog ingen i mitt tillstånd som inte skulle försöka allt de kan för att bli friska. ME/CFS är inget jag önskar min värsta fiende. Jag har testat allt från ändrade levnadsvanor till dieter och passande former av fysisk aktivitet, men det har inte räckt, det är mer komplext än så. Jag har inga ekonomiska medel att testa de mer kostsamma alternativen. Johannas sjukdom har gjort henne fattig och hon har levt på existensminimum i snart 15 års tid. Hennes föräldrar har bidragit med en del för att få livet att gå ihop vilket gjort att hon fått ihop till överlevnad, men inte till livskvalité. En del av Johannas symptom finns där hela tiden medan andra kommer och går. Hon lider av PEM (post-exertional malaise) som innebär att kroppen inte svarar på återhämtning som den normalt ska. Hon beskriver det som att hon känner sig som en urvriden trasa även efter vila. När hon anstränger sig mentalt eller fysiskt kan det dröja veckor innan hon återgår till sitt eget normalläge. Hon upplever heller inte att det finns någon korrelation mellan graden av aktivitet och mängden vila. Hon kan aldrig förutspå hur mycket och under hur lång tid hon behöver vila efter aktivitet. – Hur mycket jag än vilar kommer jag dessutom aldrig ens i närheten av samma skick som innan jag insjuknade. Min kropp är mörbultad som om jag gått en boxningsmatch och med ständig mjölksyra i benen som efter högintensiv aktivitet trots att jag bara rört mig i hemmet eller på korta promenader. De här smärttillstånden vaknar jag med och jag känner av dem under all min vakna tid. Jag har vant mig vid dem, de är mitt nya normala. Hon berättar att den kognitiva förmågan har förbättrats sedan hon först kollapsade, men den är långt ifrån där hon var innan. – Om jag anstränger mig för mycket så återkommer en brinnande känsla i hjärnan, det är som att den blir överhettad likt en dator. Jag har inte samma kvicktänkthet, tappar ord, och har framför allt långt ifrån fungerande mental uthållighet. Det märks att hon blir trött av att svara på alla frågor och vi får ta många pauser under intervjun för att den här artikeln ens ska bli verklighet. Hon drabbas också ofta av infektioner trots att tester visar att hon inte har nedsatt immunförsvar. Dessutom besväras hon av diverse intoleranser – histaminintolerans, ljus, ljud, lukt och kemikalier i dofter och produkter samt många olika livsmedel klarar hon inte längre av. En typisk dag för Johanna innebär att hon den mesta av tiden har behov av att ligga ned med stöd för ryggen, huvudet och nacken. Hon rör sig endast små, små korta sträckor i hemmet och utanför. Vid få tillfällen rör hon sig lite längre, alltid med en period av vila som följd. – Vila måste alltid planeras in som en del av aktiviteten och ofta är jag tvungen att acceptera att jag måste avboka saker i sista stund. Jag måste planera och portionera ut aktiviteter över flera dagar. Det kan handla om att inte duscha, tvätta och dammsuga på samma dag. Att upprätthålla rutiner är A och O. Hon äter så nyttigt som möjligt och försöker leva, så långt det går, som att hon är delaktig i samhället precis som innan insjuknandet. – Att uppnå mina mål, där en viktig del är vägen till självförsörjning är viktigt för mig. Det krävs envishet, tålamod och en vision om något bra. Jag försöker sänka mina krav på mig själv, men det är svårt. Jag vill fortfarande så mycket, den delen har inte förändrats, men nu behöver jag ha med mina begränsningar i beräkningen. Samtidigt försöker jag bearbeta den sorg som det innebär att ha drabbats som jag har. När hon blickar mot framtiden är det med blandade känslor och tankar, hon kastas mellan att känna stort hopp om en bättre framtid och att känna uppgivenhet och rädsla. – Kanske kommer min bästa tid någonsin, det är vad jag drömmer om. Eller så behöver jag leva så här livet ut, skulle jag verkligen orka det? Är det värt det? Jag tycker det är naturligt att uppleva båda sidor och allt däremellan. Det sociala livet är nästintill obefintligt. – Jag är ofrivilligt socialt isolerad till följd av sjukdomen, och det är nödvändigt för mig att spara min energi till det absolut nödvändigaste. Min sjukdomsbild bidrar också till slitningar i mina relationer, nästan alla mina vänner har fallit bort i en kombination av att jag inte orkat vara en vän till dem, men också att de avvikit. Jag var singel när jag insjuknade och har lång väg kvar till att över huvud taget klara av att dejta någon. Jag känner mig inte som mig själv i och med mitt tillstånd så det känns svårt att involvera en till part. Till andra som är drabbade av ME/CFS, och till deras anhöriga vill Johanna lämna några ord: – Det går inte att begära att förstå varandra helt och fullt, eftersom vi alla har helt unika upplevelser av det här livet och så även av sjukdomen. Men vi kan bemöta varandra med respekt och acceptans, just där vi är, det är en sorts kärlek i sig som alla har behov av. Den 12 maj uppmärksammas Internationella ME/CFS-dagen ME/CFS klassificeras som en neurologisk sjukdom enligt Världshälsoorganisationen WHO. Personer med ME/CFS beskriver en extrem fysisk och mental utmattning ofta i kombination med sjukdomskänsla. Kännetecknande för sjukdomen är en nytillkommen och oförklarad trötthet/utmattning som inte går att vila bort.

Den elfte maj är det Chokladbollens dag. Brommanytt har träffat Ida Alhbin, butikschef på Vivels Brommaplan, för att ta del av recept och få hennes bästa tips kring den smaskiga och omåttligt populära lilla bollen. Blir man sugen på något sött går det snabbt och smidigt att slänga ihop ett gäng chokladbollar. Ingredienserna finns ofta hemma och tillagningstiden är minimal, ingen gräddning behövs. Alternativen till den klassiska chokladbollen som började rullas någonstans under 1940-talet är idag många - rawfoodbollar, nötbollar, äppel- och mandelbollar. Den allra godaste chokladbollen är ändå den klassiska, som är rullad i pärlsocker, tycker Vivels Ida Alhbin. När det kommer till bollens storlek är hon dock flexibel. – Ibland passar det sig med en liten, medan man andra gånger är i behov av en riktig rackare, säger hon och skrattar till. Recept och mått är A och O enligt Ida. Viktigt är också att smöret stått framme tillräckligt länge så att sockerkristallerna smälter ordentligt. – Gör man mindre mängder kan man höfta lite med måtten, men är det stora mängder är det strukna mått som gäller. Man måste knåda ordentligt för att undvika smörklumpar. För mycket kakao kan ta över och göra så att de andra smakerna försvinner. Ett vanligt misstag är att man inte arbetar med smeten tillräckligt länge – ju mer tid och kärlek man lägger på arbetet, desto godare resultat. En trend bland chokladbollar nu är att man doppar dem i choklad och pyntar med torkade bär eller spritsad choklad, något som Ida tror att vi kommer se mer av i framtiden. Chokladbollar rullade i strössel tror hon dock är en passerad trend. – Ett hemligt knep för att få till en riktigt god chokladboll är att tillsätta salt. Lite, lite salt höjer och tar fram smakerna mycket mer, avslöjar Ida.

För 18 år sedan var kokainet Mattias Voltaires bästa vän. Mot alla odds blev han ren efter 13 år i missbruk. Idag driver han en privat öppenvårdsbehandling i Stockholm och brinner för att hjälpa människor ur sitt missbruk. Mattias bodde i en villa i Norra Ängby tillsammans med sin mamma och pappa, en storasyster och en lillasyster. Somrarna spenderades på landstället i Värmland. Idylliskt på många sätt och han minns uppväxten som fantastisk. Däremot kände han sig alltid annorlunda. – Jag kände mig utanför fast jag inte var det och var otroligt rädd som liten. Rädd för att inte vara omtyckt, rädd för att vara ful, för att inte duga. Han kämpade med läs- och skrivsvårigheter men var i stället talangfull i de praktiska ämnena så som slöjd, bild och idrott. – Hela tiden fanns en känsla av att jag inte dög, att allt jag gjorde var att ställa till det och jag kände mig oälskad fast jag inte var det. Jag hade en ständig längtan efter att bli sedd. Redan i tidig ålder började han att klottra, han beskriver det som att han sökte spänning och kickar i allt. Den första sinnesförändrande substansen han testade var alkohol, då var han i tolvårsåldern. – Den upplevelsen var fantastisk, alla rädslor försvann och jag vågade göra saker jag aldrig testat innan, jag kunde prata med tjejer, prata med äldre, jag vågade börja ta för mig och mitt självförtroende växte. Efter alkoholdebuten testade Mattias hasch flera gånger, men gillade inte effekten. Flera gånger i veckan under sina tonår sniffade och boffade han sprayfärg, tändargas, bensin och lim. Missbruket började tidigare än han själv förstod och efter många års experimenterade under tonåren tog det raketfart när han var omkring 18 – 19 år. – Då provade jag amfetamin och jag bokstavligen talat älskade effekten! Jag såg inte där och då att jag var fast, men det var aldrig kul att bara dricka, jag ville ha amfetamin för att det skulle vara kul att festa. För jag såg det ju bara som att jag festade, jag använde ju inte dagligen utan på helgerna. Ibland kunde det gå några veckor eller kanske någon månad mellan gångerna. Det jag inte förstod då var att beroende ju är en sjukdom som är progressiv, den blir värre med tiden. Mycket riktigt så eskalerade det. När Mattias var i 25-årsåldern använde han droger varje helg och det hade gått över till kokain som mer och mer blev hans allt. – Hade jag aldrig provat droger så hade jag nog blivit alkoholist och hade jag inte provat alkohol skulle jag ha blivit besatt av något annat – arbete, träning, shopping… Många är inte medvetna om att beroende till största delen är en genetiskt överförbar sjukdom. Man kan också hamna i missbruk om man upplevt trauman som ofta gör att man vill döva sina känslor, man använder mer och mer, det övergår i ett missbruk och senare utvecklar man ett beroende av substansen. Jag är ganska säker på att jag har den genetiska delen och den märkte jag av redan som litet barn – jag sökte alltid kickar och bekräftelse. Alkohol och droger blev lösningen, effekten som Mattias fick beskriver han som otroligt kraftig. Många av hans vänner tog också droger men fastnade inte på samma sätt. – Det finns studier som visar på att de som föds med den genetiska delen har mindre dopamin i hjärnan, så allt som ger en positiv effekt hos mig blir betydligt starkare. Åren gick och Mattias mådde bara sämre och sämre. Mot slutet mådde han konstant dåligt och ångesten var kraftig och kronisk. Han behövde hela tiden mer och mer kokain, men mängden han snortade och rökte räckte inte till. Dessutom var han till sist tvungen att ägna sig åt kriminalitet för att kunna finansiera sitt missbruk. – Konsekvenserna blev värre och värre, jag önskar inte min värsta fiende det måendet jag hade mot slutet. Jag ville bara ta livet av mig men var för rädd för det. Att sluta var extremt svårt. Han klarade att hålla upp korta perioder – två veckor, en månad, men så trillade han dit igen. – Jag kunde ligga och gråta på soffan och ville bara dö för jag orkade inte längre. Jag förstörde för allt och alla runt omkring mig och inte minst för mig själv så jag var villig att gör allt för att bli nykter. Efter någon dag mådde jag lite bättre och då hade jag glömt hur dåligt jag mådde. Det var som en blixt från klar himmel och gick på automatik att skaffa mer. Detta mentala tillstånd gör det så svårt att behandla beroendesjukdom. Hade man haft cancer hade man släppt allt och åkt till sjukhuset för behandling men eftersom beroendesjukdomen är centrerad till sinnet, hjärnan, så säger hjärnan att jag måste ha det en sista gång för att må bra. Jag var sinnessjuk mot slutet och höll på att förlora precis allt. Ingen närstående kunde förstå varför jag inte slutade när allt rasade runt mig. Det var först när Mattias gick en behandling för beroende som en förändring startade. Sex månaders nykterhet, sedan trodde han att han var klar. Han klev ut i samhället igen, övertygad om att han var frisk från sitt beroende. – Hjärnan lurade mig att det skulle gå bra men jag tog ett återfall som var fruktansvärt. Den upplevelsen var verkligen hemsk. Jag ringde min terapeut igen och berättade, och alla pusselbitar föll på plats. Äntligen började jag ta tillfrisknandet på allvar och även gå på 12-stegsmöten regelbundet. Mitt nykterhetsdatum är 18 juni 2006. Till en början gick Mattias på mötena nästan varje dag, rädslan att börja knarka igen var extremt stor. Än idag går Mattias på 12-stegmöten en gång i veckan, han försöker leva efter 12-stegsprogrammet genom att hjälpa andra, försöker vara ärlig – framför allt mot sig själv. Han pratar med vänner i programmet om hur han mår i stället för att hålla det inom sig, jobbar med sina rädslor och försöker hela tiden sträva efter att bli en bättre människa. – Hela tiden funderar jag på hur jag kan hjälpa andra, jag gör små inventeringar på kvällen om hur min dag varit, vad jag kunde gjort bättre eller annorlunda, berättar han. – Mötena ser jag som mitt insulin, så länge jag gör det jag behöver göra så fungerar jag som en vanlig människa.

Brommanytt har träffat Paola Eklund Braconi, som efter många år som egenföretagare valde att sadla om – till spårvagnsförare. Idag kör hon med stor stolthet Tolvan i Bromma och tvärbanan Sickla – Solna samt Bromma flygplats – Alviks Strand. Länge var Paola Eklund Braconi egenföretagare och sysslade med turism och affärsutveckling mellan Italien och Skandinavien. Hon har alltid älskat utmaningar och alltid velat testa sina gränser. – Jag vill prova många saker som jag känner mig attraherad av och började tröttna på konsultarbetet som innebar oändliga arbetstider, att alltid vara tillgänglig och tråkiga kunder. Dessutom ville jag känna mig samhällsnyttig och göra något som jag direkt kunde se effekt av i samhället. Idag kör jag folk till och från skola, arbete och nöjen. De sitter där i en vacker och bekväm vagn och tittar ut medan jag säkert kör dem runt i Stockholm. En stad kan leva utan konsulter, men inte utan transporter, säger Paola och ler brett. Hon är fascinerad av spårvagnar och ser dem som mäktiga maskiner – stora, stolta, kraftiga och nästan lite skrämmande. – Titta noggrant på gamla Tolvan till exempel! Varje gång jag sätter mig på en spårvagn och ska köra i väg med den så känner jag mig viktig! Jag styr över en sådan stor mekanisk jätte som låter, gnisslar, skramlar, men som gör det som jag bestämmer. Det är en mäktig känsla! Paola står längst fram i Tolvan som svischar fram genom Äppelviken och stannar vid station Klövervägen. Ett gäng människor kliver på, några går av. En ensam äldre man går tyst in och sätter sig lugnt ner, tre tonåringar kliver på och skrattar högt åt något de tittar på i en telefon. En kvinna med barnvagn försöker få tyst på sin missnöjda lilla bebis och ett par i övre tonåren sitter och halvsover. Paola reflekterar över hur mycket hon faktiskt ser och hör under sina arbetsdagar. – Och så dofterna som kommer från passagerarna! Parfymer på fredagskvällar, hamburgare och pommes frites en lördagskväll, ibland öl… Det är inte alltid trevligt men detta är att köra en spårvagn! Jag kommer nära inpå människor, och jag ser dem, men de ser ofta inte mig. Ibland tänker jag att jag ska skriva en roman om alla livshistorier som döljer sig bakom de passagerare som kliver av och på, säger Paola.